Hélène Bohman Blomqvist

Dela den här recensionen:

Hélène Bohman Blomqvist var en gång sångerska i Träd, Gräs och Stenar-influerade proggtrion Stenblomma, med vilken hon gav ut en lp 1973. Nästa skiva var en cd daterad 2007 och här är hennes blott tredje ljudutgåva. Den glesa skivutgivningen har sina förklarliga skäl, i första hand familjeliv, inklusive fem barn, socialt engagemang och ett och annat arbete som gav en inkomst.
En dragning åt progg-visa skulle kunna utmynna i pekpinnetexter men det gör det inte, det är innerliga, personliga sånger om vardag och fest, musik och dans, självbiografiskt och om andra människor som Hélène Bohman Blomqvist känner sympati för. Det handlar också om att resa, hon nämner samma japanska bilmodell i hela två sånger, det är ju lite lustigt men det var väl en kär bil. Försiktigt politisk är hon i Val.
Skivan innehåller inget spel på sensationella instrument, alla utom enstaka dragspel har strängar och spelet från samtliga musiker är närmast att betraktas som ödmjukt. Produktion och medverkan på sång och gitarr står Jan Hammarlund för. Allt är helt utan krusiduller och jag får känslan av vardagsrumsinspelning. Ett par överraskningar kommer i de avslutande sångerna, först en låt från 1974 från samlingsskivan Tjejclown, en charmig och aningen rockigare sång om tonårsförälskelse, och sedan en mycket vacker sång på engelska, kanske skivans höjdpunkt, med sångstämmor av Hammarlund. På somliga skivor kan sådant kännas krystat, men det gör det inte här utan visar definitivt att hon valde rätt producent. Samtliga sånger visar en sällsynt lyssningsvärd sångerska. Och definitivt extrapoäng för ordningsföljden på sångerna.