Lars Demian

Det har gått fjorton år sedan Lars Demians förra skiva och han visste inte om han alls skulle göra någon mer, men nu är Vem e det som bestämmer ändå här, för som han själv förklarar det har han så mycket att säga att det är dags nu. 

Och det är verkligen på tiden, för de här tio låtarna är en mycket demiansk mix av karaktärsporträtt och politisk satir, och musikaliskt ännu spretigare. På kåken är riktigt ösig med tvåtaktstrummor och duellerande trumpeter, och valsen Vilsen påminner om Tom Waits mer avantgardistiska stycken med plinkande strängar, avlägset dragspel och en tydlig tuba på varje etta. Dom som bestämmer låter om möjligt ännu mer Waits med klonkig marimba, ylande brass och Marc Ribot-taggig elgitarr, och är helt lysande.

Textmässigt kommenterar Demian politiker i senast nämnda spår, porträtterar ett nättroll i Krigaren och pekar på hur hotet från högerextremister inte tas på fullt allvar i Våra nazister, där marschen med blås och virveltrumma i verserna avlöses av en glad vals i refrängen ”Men trots deras fel och brister är de ändå våra nazister”.

Lars Demian har skrivit låtarna och gör en utmärkt insats vid pianot och sångmikrofonen, men Vem e det som bestämmer är i högsta grad en gemensam skapelse ihop med två mycket skickliga multiinstrumentalister. David Tallroth spelar bastuba och annat bleckblås men också gitarrer och banjo, och Love Meyerson trumset, marimba och annat slagverk samt dragspel, och bygger gärna upp stora ljudbilder med täta blåsriff och slamriga trummor eller svajiga gitarrer. 

Lars Demian har i decennier då och då sagts påminna om Tom Waits, men här gör han det mer än någonsin, faktiskt i de flesta låtarna på ett eller annat sätt, och det gör bara Vem e det som bestämmer ännu bättre. Detta är inte bara en skiva värd att vänta på, utan också en av Demians allra bästa.