Torkel Rasmusson

Dela den här recensionen:

Blå tåget. Gunder Hägg. Vänsterkulturellt kapital en masse. Veteranen Torkel Rasmusson må ha fyllt 80 år men han fortsätter att skapa när alla tåg rimligen borde ha gått för länge sedan. Nej, här är det inte stängt mellan Hägg och syren. Sångaren och textförfattaren Rasmusson har i stället tagit pandemipausen som ett startskott för ny kreativitet. Om den mannen nu någonsin pausat. Torkeltågen rullar på, utan banarbete. 

”Linje 13 mot Ropsten ankommer om åtta minuter” förkunnar högtalarrösten i T-banan i introt till Ovissa dagar, innan Torkel Rasmussons charmigt svajiga röst sjunger poetiskt personpolitiskt över cello och akustisk gitarr. Speakerrösten fortsätter i bakgrunden och kommer in ibland. Rasmussons dörrar öppnas och vi kliver smidigt på. 

Rasmussons kompband är fingertoppskänsligt och smyckar sångerna med ett luftigt, stämningsfullt sound. Alltid lika hörvärda Dungen-gitarristen Reine Fiske gör sällskap med gamla Rasmussonbekanta som Sigge Krantz och Liselotte Norelius och den duktige producenten Lars Fredrik Swahn. 

Sedan förra albumet Farväl kapten – som entusiast-etiketten Sing A Song Fighter släppte för två år sedan – har några nya musikanter tillkommit: barnmusikfantomen Emma Nordenstam (även medlem i The Second Hand Orchestra) på cello och körsång, dragspelaren Amanda Fritzén från Darya & Månskensorkestern, samt blåsbumlingen Fredrik Ljungqvist. Uppfinningsrika texter som målar bilder om staden och landet, om livet och kampen. Musik som accentuerar deras innehåll på ett inkännande vis. ”Boken du läser blir makulatur” sjunger Torkel Rasmusson i låten På bänken. Det ödet lär inte drabba hans nya skiva Var då.