Martin Simpson

Dela den här recensionen:

Vagrant Stanzas är ett soloalbum, upplagt som Martin Simpsons konserter brukar vara – utan medmusikanter. Omväxlande på gitarr och banjo framför Simpson sånger och låtar som ”reflekterar 48 år av låtinlärning och soloframträdanden”.
Albumet bjuder på en typisk blanding av skotska ballader, egna sånger, traditionella amerikanska sånger, samtida sånger och instrumentala gitarrimprovisationer.
Simpson är i grund och botten en bluessångare och ger flera exempel på denna passion (om än mer bildligt än faktiskt). Han är dessutom en av den brittiska folkvärldens skickligaste gitarrister och det är en ren njutning att lyssna på hans instrumentallåtar och på de intrikata arrangemang som ackompanjerar sångerna.
Han är dessutom en god tolkare av samtida singer-songwriters. De tre han har valt för Vagrant stanzas är också tre av skivans höjdpunkter; att han valt engelske folkrevivalsångaren Leon Rosselsons Palaces of gold och Dylans North country blues är inte förvånande. Men att han även sjunger Stranger song, från Leonard Cohens debut-lp, är ett lika oväntat som lyckat val.