M A Numminen

Dela den här recensionen:

Femtio mer eller mindre berömda allmogejazzlåtar med M A Numminen – det känns som att recensera Bibeln. Och vissa likheter finns. Två skivor, en hel del riktigt gammalt och så lite ganska nytt. Det är stor variation, från Wittgensteinklassikern Wovon man nicht sprechen kann till Orups Det gör ont. Faktiskt riktigt bra låtar båda två, och tidlösa. Ska man hitta något att vara kritisk till är det covers på svenskpoplåtar som inte ens var bra i original. Och syntkomp får Numminen gärna låta bli. Föredrar Pedro Hietanens mästerliga dragspel och snygga tradjazzklassiker. Ellen i badet, Amalia med gummikavaljeren i bastun och Milda Matilda, hon med tänderna, alla tillhör de sångarens tidiga klassiker.
Numminen har också tolkat ett antal mästerverk ur den klassiska repertoaren på ett sätt som borde ge honom en säsong på Göteborgsoperan. Sist men inte minst har han givit oss några fullständigt helknäppa visor som det egentligen är ett under att de är så populära, men ändå inte förvånande. Störst är Dägä Dägä men Flaggorna fladdrade i gentlemännens WC går inte heller av för hackor. Och Munborsten samt Det är ett svineri är låtar jag inte hört förr men som har stor klassikerpotential. Rock är inte snuskhummerns musik tillhör bästa-låttitel-låtarna och Missförstå mig inte är Animals Don’t let me be misunderstood i snygg översättning.
Numminen är också stjärna på finsk folkmusik och den enda låt jag saknar, Livet är ju lent som ett sidentyg, kompenseras av fina När jag spelar på mitt dragspel. Vad ska man säga om denna Numminenutgåva annat än perkele, som för övrigt är titeln på och texten till en av M A Numminens så oefterhärmliga sånger.