Unionen

Dela den här recensionen:

Både gruppnamnet och albumtiteln anspelar på den union med Sverige som Norge tvingades gå med på 1814 och som efter långt motstånd från norrmännen upplöstes 1905. Inte särskilt förvånande utgörs gruppen också av några av de mest framstående jazzmusikerna från Norge och Sverige, nämligen Ståle Storløkken (Supersilent, Motorpsycho) på flygel, Fender Rhodes och synt, Gard Nilssen (Supersonic Orchestra, Bushman’s Revenge) på trummor, Petter Eldh (Koma Saxo) på bas och den i otaliga sammanhang förekommande Per Texas Johansson på tenorsax, klarinetter, engelskt horn och flöjt.

Musiken utgörs av åtta originalkompositioner med en väldig spännvidd vad gäller stämning och uttryck, och löper relativt sömlöst från det introvert sökande till det extrovert energiska för att sedan återgå till det inåtvända.

Inledande Ståhlbad är ett ombytligt stycke där en lågmäld dialog mellan klarinett och preparerat piano dominerar i slutfasen, medan pulsen i efterföljande Den grimme Elling höjs rejält efter den återhållsamma inledningen. Johanssons kontrabasklarinett sätter an tonen i det korta men tilltalande stycket Ganska långt ut på vänsterkanten, som följs av det rockiga, men också ganska trista, numret 6983.

Efter Tomikron med sin omisskännligt nordiska ton och det ödsligt klingande titelspåret följer stycket Search party där Johanssons spel på engelskt horn bidrar till mystiken. Albumet avslutas med mjukt flödande Kolgruvan, där Johanssons kontrabasklarinett åter är i centrum och där Mattias Ståhl gästspelar på vibrafon.

Sammantaget ett rikt och omväxlande album från en supergrupp, där musikens ofta introspektiva karaktär dock gör den något mindre inbjudande än vad man kunnat hoppas på.