Mika Olavi

Dela den här recensionen:

Mika Olavi, tidigare Tahvanainen, är tatuerare i Gamlestan i Göteborg och så skriver och sjunger han visor. Debutskivan var bitvis lysande, innehöll flera visor med stor hitpotential. Flera förtjänade att hamna i böcker med vår svenska visskatt. Och nu är den här, uppföljaren. Lika bra att säga det direkt: jag blir inte besviken. Melodierna sätter sig inte på samma sätt som på ettan, men här finns gott om andra musikaliska idéer att glädja sig åt. En är såklart den med en ateistisk psalmbok. En annan är den trevliga förpackningen, med ett not- och texthäfte för den som vill göra covers. Melodierna är enkla men som sig bör med psalmer, ofta vackra. Där finns också en humppa. Speciellt gillar jag arren med bleckblås, liksom Mikas egna komp på såg. På skivan spelar Alf Hågedal som för några år sedan utsågs till årets dragspelare. Skicklig, men hade gärna fått sväva ut lite mer och visa sin fingerfärdighet. Mika Olavis texter är vanligtvis lite smålustiga, oavsett om det handlar om vardagsromantik, äktenskapsbrott, en begravningsvisa eller olika anledningar att hoppa utför ett stup. Inledande Att förlora gång på gång i monopol låter väldigt mycket Allan Edwall, men om man ska leta inspirationskällor så hamnar jag oftast hos Zetterholm och Sändh. Men snällare. En snäll ateist är han, den gode Mika Olavi.