Amanda Ginsburg

När jag lyssnat tre, fyra gånger på Amanda Ginsburgs nya album Tur att jag kan skratta så bara måste jag ta fram och återhöra ep:n Vargtimma från 2017. Hon har fullföljt debuten, konstaterar jag. Fast med en viktig skillnad: hon är så mycket bättre nu, både proffsigare och än mer personlig.

Fortfarande kan väl genren kallas jazzsång på svenska eller jazzvisor. Byggstenarna består av svenska visor, svensk folkton och amerikansk jazz. Referenserna hörs eller förnims: främst Monica Zetterlund, då hon sjöng svenska texter av Beppe Wolgers och Olle Adolphson, men också Barbro Hörbergs vispoesi.   

Med åren har visorna samsjungits och komponerats så tätt ihop med jazzen att den svenska visan knappt hörs längre. Genren blir vokal svensk jazzmusik. Inte minst sjunger och ibland skriver Ginsburg i nära samklang och långvarig samvaro med Filip Ekestubbes jazzpiano. Han spelade redan på debut-ep:n och svarar här för musiken till flera spår, som inledande Inte bara du och Hip skit.

Sistnämnda är Amanda Ginsburg som mest och bäst. Hon börjar med att scatsjunga på svenska – ja, i alla fall inte amerikansk scatsång – till sprintersnabb bebop från pianotrion Ekestubbe, Anders Fjelsted, kontrabas, och Snorre Kirk, trummor. Hör Ginsburgs ordlösa, så rytmiska duett med den skram-skram-skramliga cymbalen! Tobias Wiklund prickar – helt perfekt – in musikens stämning och ordens ironi med sin gästande kornett.

Även Kirk och Fjelsted liksom Andy Fite har komponerat, en blåsgrupp hörs i ett par spår och två texter, titelspåret Tur att jag kan skratta och avslutande Ska vi leva loppan, samskrevs med pappa Bengt Erik Ginsburg. Nämnda låtar är exempel på hennes andra sida: stilla jazzgung, lugnt och sprött, men ändå dessa fyndiga, humoristiska och smått bitska texter.  

Amanda Ginsburgs eviga tema: människor, liv och kärlek. Fast hon vänder på orden och tankarna, för och emot, glädje möter sorg, dur i moll, som Povel Ramels unga släkting. Ekestubbe och hon har också gjort musik till Höst, en Stig Dagerman-dikt, i tonarten folkligt vemod. Och här scatsjunger Ginsburg på ännu ett eget sätt, nynnar lite.