Present

Dela den här recensionen:

Gitarristen Roger Trigaux lämnade avant-gardegruppen Univers Zero 1979, efter två album, för att följa sin egen musikaliska vision. Han var dessutom trött på att turnera. I stället bildade han Present, ett studiobaserat band utan planer på att spela konserter. Trigaux hittade snart nog en pianist, men var tvungen att låna trumissen Daniel Denis och basisten Christian Genet från sin gamla grupp.
Present debuterade 1980 med Triskaïdékaphobie (”skräck för numret 13”). Låtarna startar trevande, fulla av en hotfullt mystik, i Univers Zeros, Art Zoyds, och i viss mån Magmas anda. Med inslag av minimalism, atonalitet och starka rytmer kunde vara detta vara ljudbandet till tyska 20-talsfilmer som Dr Caligaris kabinett, Nosferatu och Metropolis. Piano, bas och trummor har rytmiskt repetitiva, ofta minimalistisk uppbyggda roller medan Trigaux växlar mellan nästan mekaniskt fingerplock och utdragna feedbacktoner som påminner starkt om Robert Fripp. Samspelet mellan Trigauxs gitarr och Rochettes piano för musiken framåt och deras ”pianoduett” på Quatre-vingt douze är på en och samma gång stämningsfull och omskakande.
Trigaux insåg snart nog att Present inte kunde gömma sig i skivstudion och året efter började man spela konserter. Skivans två bonusspår är hämtade från en av Presents första konserter, i februari 1981. Ironiskt nog kommer båda spåren från Univers Zeros repertoar, av vilka speciellt Daniel Denis komposition Dense (från Ceux du dehors 1981) framförs med en rockgrupps nerviga intensitet som nära nog lämnar Univers Zeros avant-kammarorkesterversion flytande i Presents kölvatten.
Musiken på uppföljaren Le Poison Qui Rend Fou (Giftet som gör en galen) från 1983 (men släppt först två år senare) är fortfarande huvudsakligen allvarlig och dystopisk, men inkluderar även jazz och orientaliska influenser. Och till och med lite humor: Trigaux har hämtat titeln till det 25 minuter långa tvådelade titelspåret från Tintin-albumen Faraos cigarrer (del 1, med undertitlen ”Ram Ram va faire ”Pif Paf”, ett inkorrekt citat från figuren professor Syklon) och Blå Lotus (del 2, med undertiteln ”Didi, dans ta chambre”, som anspelar på Didi, som flera gånger försöker hugga huvudet av Tintin); både Syklon och Didi har förgiftats med giftet ”Radjaïdjahs saft”, gifted som gör en galen. Dessutom förekommer en kvinnlig, operatisk röst (Anne-Marie Polaris), kanhända som en hälsning till Bianca Castafiore. Spåret genomsyras dock av en mörk, dramatisk känsla som inte är speciellt Tintin-lik.
De exotiska influenserna fortsätter på Ersatz, som med sina repetitiva melodiska slingor tydligast påminner om andra Rock in opposition grupper (Magma, Samla Mammas Manna, Henry Cow). Medan avslutande Samana, komponerad av pianisten Rochette, är ett skenbart lugn efter Trigauxs stormar. De jazzrockiga tongångarna har mycket gemensamt med engelska grupper som Hatfield and the North och National Health men inslagen av modern klassisk kammarmusik gör den samtidigt till Presents mest Univers Zero-besläktade spår.
Le Poison qui rend fou kommer med en hel bonus cd, en konsert inspelad i januari 1982. Dessutom rymmer första cd:n tre quicktime-filmer från konserten. Bildkvaliteten har lite övrigt att önska men ljudet är fullt acceptabelt. Det är dessutom imponerande att beskåda bandets musikaliska precision och fängslande att se trummisen Daniel Denis i full aktion.