Aili Ikonen

Dela den här recensionen:

Badooba-dee, badooba-doo. Få saker inom jazzen är så kontroversiella som fenomenet scat. Trots att ordlösa sångtekniker upplever en renässans genom sångerskor som Sofia Jernberg eller Linda Kallerdahl, är scatsången fortfarande tabu.
En som bestämt sig för att bryta detta är den unga och begåvade finskan Aili Ikonen. Och tveklöst besitter hon det rätta hantverket för att göra så: god intonation, frasering och känsla för melodi och harmoni. Men själva mediet är emot henne; gränsen innan ett scatsolo övergår till något som liknar ett hysteriskt anfall är hårfin. Ikonen balanserar tappert på medleyt How high the moon/Ornithology/Satellite, men förlorar fattningen på tredje spåret, Little jazz. Det är om inte direkt plågsamt så åtminstone ingen fröjd för örat.
Desto bättre är då de två balladerna, framförda med värme, finkänslighet och omsorg. Att albumet är ämnat som en hyllning till Ella Fitzgeralds ekvilibrism är tydligt, men musiken hade nog mått bra av en gnutta mindre sisu.