John Metcalfe

Dela den här recensionen:

John Metcalfes nya album är en symfonisk orgie med stråkar, träblås, brass, synt och orgel, klassiska inslag, modern konstmusik, till och med lite avantgarde, på ett konceptalbum om ett träd. Det låter kanske inte så speciellt, men Tree är imposant, intimt, inspirerat och, inte minst, imponerande.

Metcalfe studerade på Royal Northern College of Music i Manchester med viola som huvudinstrument. Med sin viola var han en tid med i postpunkbandet The Durutti Column, men gjorde sig senare ett namn som arrangör för ett flertal artister, bland andra Peter Gabriel, där Metcalfe svarade för de orkestrala versionerna av Gabriels sånger för albumet New blood och den efterföljande turnén.

Metcalfe föddes i Nya Zealand men flyttade som ung till England. 26 år gammal reste han reste tillbaka. Som turist tog han en tripp till norra ön för att se Tāne Mahuta, världens största levande kauri-träd. Upplevelsen var närmast spirituell, förklarar ateisten Metcalfe. Och gav upplevelsen musikalisk skepnad i Tree, ett tonpoem eller konceptalbum om 24 timmar i ett träds liv.

Tree försöker fånga sensationen att sitta helt stilla under ett träd under ett dygn, med alla naturliga skiftningar i färg, ljud och väder som äger rum. Det börjar med vibrerande stråkar – gryning – saven stiger, grenar och löv vaknar upp (Xylem). En långsam melodi byggs upp, omvälvande, omväxlande. Man kan skönja Steve Reich i de repetitiva, minimalistiska tonsjoken; det är något som återkommer genom hela verket. Lekfulla, mer klassiskt inspirerade Canopy representerar trädets ”hyresgäster” som vaknar till liv. Och så fortsätter det, genom hela dagen, totalt åtta spår som inkluderar sen morgon, dåsighet efter lunch, skymning, natt och början på nästa dag, i Sunrise.

Det är svårt att välja bara ett favoritspår. För mig står tre spår ut: Root to leaf med sin känsla av naturfilm, en filmduk i ständig (musikalisk) förändring, och spåret som är speciellt tillägnat Tāne Mahuta, som för mig påminner om gruppen Tangerine Dreams kosmische musik kring åren 1972-73 – det beskriver för mig trädet som sitt eget kosmos. Och de långsamt utdragna minimalistiska tonsjoken i den utdragna skymningen, Dusk.

Tree är ett mäktigt verk. Pampigt. Även om Metcalfe själv tycker att han inte ens kommer nära det gamla trädets själ.