Gerardo Nuñez

Dela den här recensionen:

Gerardo Nuñez skadade sitt högra pekfinger allvarligt för några år sedan. Detta borde vara ett överväldigande problem för vilken flamencogitarrist som helst, och sannolikt har han kämpat mycket med detta under åren som förflutit. Men eftersom musiken existerar som en inre glöd hos Gerardo så kan inga fysiska hinder stoppa honom (jag har inte sett att han någonsin klagat över sitt öde).
Visserligen har det dröjt längre än vanligt sedan förra skivan, men liksom jazzgitarristen Django Reinhardt en gång tidigare, så har Gerardo Nuñez anpassat sitt spel efter sina begränsningar. Gjort en dygd av nödvändigheten, som man säger. Nu hör man mycket mer spel med tummen från den stora virtuosen och jag tror att han därigenom på ett sätt kommer närmare flamencons kärna. Samtidigt är den nya skivan en blandning av många musikaliska influenser utifrån.
Gerardo vill också på skivan berätta en historia om några flyktingar från Afrika som han mötte på stranden en dag när deras överfulla båt nådde Europa. Det större mänskliga perspektivet är viktigare för Gerardo Nuñez, som inte verkar kunna hållas tillbaka av något.