Dom Flemons

Dela den här recensionen:

Dom Flemons är på många sätt en unik artist: förfader, förvaltare och förnyare av afrikansk-karibisk blues, old-time och svart rootsmusik. En musikalisk arkeolog som skriver nytt och berättar berättelser vi inte visste att vi behövde höra. Multiinstrumentalisten (finns det något instrument karln inte behärskar?) som var med och grundade The Carolina Chocolate Drops har under många år titulerat sig ”The American Songster” tack vare sin imponerande repertoar av old-time-ballader, visor och country som spänner över ett århundrade. 

På Travelling wildfire utforskar han nästa svarta generations liv i USA i hela femton låtar (som trots det bara klockar in precis under 55 minuter). Det börjar hyfsat hemtamt med valsiga Slow dance with you samt country-twangiga Dark beauty och If you truly love me. Men sen är det som om Flemons borrat djupt och hittat en helt ny version av sig själv att kanalisera. I ödesmättade titellåten varnar han likt en av Gamla testamentets profeter för att läget är akut vad gäller klimatläget: ”But there are too many voices, to get us out of the maze, and the dark moon is beaming, as a final melody is being played” och lyckas på något märkligt sätt låta som en återhållsam blandning av Nick Cave och The Handsome Family. Det är suggestivt, ödesmättat och framför allt fruktansvärt bra. 

Även följande spår, It’s cold inside, som Flemons skrev redan 2014 efter att ha gått igenom en rad personliga utmaningar, fortsätter i samma mörka musikaliska landskap. Det dramatiska sjoket avbryts av old time-doftande We are almost down to the shore innan det är dags för en av albumets absoluta höjdpunkter: Nobody wrote it down. Till en ljudkuliss av en plockande elgitarr, atmosfäriska slideslingor och eggande pukor reflekterar Flemons över svart migration och western-tradition: ”Great-great-granddaddy was a runaway slave, a noose around his neck if he be found, great-great-granddaddy rode for pony express, but nobody wrote it down.” 

Traveling wildfire är en exceptionellt stark samling traditionella och nyskrivna låtar, en härlig blandning av country, bluegrass, hymn och jig som genomsyras av Flemons briljanta gitarr- och banjospel och bildrika berättande. På nytt visar Flemons hur det går att hedra det förflutna samtidigt som han understryker musikens relevans för nuet och tar sikte på framtiden. Det är en svårslagen kombination.