I’m Kingfisher

Dela den här recensionen:

Thomas Jonsson arbetar under indie/folk-aliaset I’m Kingfisher. Transit är den Grumsbördige artistens sjätte soloalbum, det första på fyra år och även det första på färska Stockholmsetiketten Fading Trails. Med mognadens rätt vågar Thomas Jonsson tona ned uttrycket och åstadkommer sitt kanske mest avskalade album till dags dato.
Livenerven är påtaglig, allt är inspelat i hela tagningar utan klipp: sång och gitarr är fäst samtidigt. Därefter har musikervänner som Martin Hederos, Christian Kjellvander, Klabbe Hörngren, Helena Arlock och Nightbird bjudits in till studion. I en låt som Sinking ship vågar Thomas Jonsson spela ”fult”, nästan som en amatör, inget Nick Drake-fingerplock här inte. Det är nästan Syd Barrett-varning. Fast det är just i den låten.
Annars ligger kanske en nordamerikansk artist som Damien Jurado närmast till hands att jämföra med. Melankoli, cello, en tämligen akustisk ljudbild, tradition och nytänk. Atmosfäriska sjok vävs in i americana-väven.
Can’t wait for the future sjunger Thomas Jonsson i en låt. Rätt tänkt, bäst att göra den kanske starkaste skivan i sin karriär i stället.