Kadialy Kouyaté

Kadialy Kouyaté kan sin kora, det västafrikanskt stränginstrumentet med 21 strängar och en högst varierad, klart klingande ljudpalett. Han är också djupt rotad i Mandinka-kulturen som griot eller jali – ett slags historiebevarande berättare – och som mångårig skivartist. Toña är Kadialy Kouyatés nionde album allaredan, och kanske den av hans skivor som tydligast vänder blicken inåt. Släktband och historia har alltid varit en viktig del i hans liv och musik, men här förefaller det nå ett slags toppnivå, eller kanske snarare ett nytt djup.

Inte för att jag bokstavligen förstår orden Kadialy Kouyaté sjunger på Toñas tio låtar. Det kunde ju lika gärna röra sig om en dekalog för allt vad jag vet – innan jag läser på. Albumtiteln betyder i alla fall sanning, och detta utmärker också musiken som känns ärligt menad och riktar sig direkt till lyssnaren. Den kan vara stillsam och vacker, men ofta kommer den upp i ett tempo som manar till dans och rörelse. Koran ackompanjeras av instrument som gitarr, oud, sabar-trumma, djembe, kalebass, dragspel och klaviaturer. Basisten Davide Mantovani växlar mellan akustiskt och elektriskt spel på ett naturligt vis.

Kadialy Kouyaté föddes i Kolda i södra Senegal, men flyttade till London vid tjugo-årsåldern. Sedan dess har han samarbetat med kända artister som Baaba Maal, Abel Selaocoe, Mumford & Sons, Gao Hong, den nyligen Clandestino Festival-aktuella Shabaka Hutchings och den ännu mer Way Out West-aktuella Greentea Peng. Han har även agerat dialekt-coach vid nyinspelningen av tv-serien Rötter.

Jag har läst mig till att Kadialy Kouyaté betraktar de här låtarna som ett slags dagbok av hans terapisessioner. Ämnen som behandlas inkluderar migration, identitet, mentorer, släktingar, tradition, kärlek, hemlängtan, kvinnors slit – och hans bortgångna mor. Inledande Kana cumbo är en vacker vaggvisa tillägnad henne, intimt framförd med blott kora och kontrabas.

Jag låter mig mer än gärna vaggas med.