Spafford Campbell

Dela den här recensionen:

Fiolspelaren Owen Spafford och gitarristen Louis Campbell är båda musikhögskoleutbildade (i Manchester respektive London), men de träffades när de var medlemmar i National Youth Folk Ensemble. De insåg snart att de var på samma musikaliska våglängd. De har spelat live tillsammans sedan 2018 och har precis släppt sitt andra album, Tomorrow held – deras första på Real World.

Tomorrow held visar deras utvecklade stil som blandar tradition, skiftande atmosfärer och impressionistiska melodier. Arrangemangen är kontrastrika, från försynt och tystlåtet till högljutt och aggressivt. De har beskrivits som post-folk och trad-noir, vilket får gälla tills något bättre dyker upp.

Sex av de åtta låtarna är fem minuter eller längre. De börjar ofta tyst, trevande, sökande tills en melodi har fått nån form av substans. Då utvecklas den. Bearbetas med inslag av jazz, kammarmusik, folk eller postrock.  

Inte helt olikt en annan fiol och gitarrduo, Martin Hayes och Dennis Cahill, låter Spafford och Campbell musiken ta sin tid, växa i sin egen takt, vilket det fjorton och en halv minuter långa titelspåret är det bästa exemplet på. En skör melodislinga skiftar från fiol till gitarr och tillbaka, andas och stegras innan den halvvägs in krossas i gitarrdistortion, dissonans och rundgång. Ur detta kaos växer en varm och lycklig vals upp som tar upp spårets sista fem minuter.

Spafford Campbell använder ofta sina instrument på okonventionella sätt för folkmusik. Campbells gitarr kan närma sig progressiv rock i bästa Robert Fripp-stil. Tillsammans kan de utmana de bästa tyska syntbaserade kosmiska rockbanden. Det handlar om att bredda gränserna för vad som kan kallas för folkmusik. Medmusikanterna Ben Nicholls (ståbas) och Alex Lyon (basklarinett) bidrar med extra instrument och textur och ger musiken en ibland nödvändig jordlig förankring.