Christian Dyresjö

Dela den här recensionen:

Flera av medlemmarna från Göteborgsbandet Den Stora Vilan har spelat in soloskivor på senare år. Thomas E Frank, tidigare gitarristen Truls Mörck, Stefan Missios, givetvis måste vi ta upp Amanda Werne också, mest känd numera som Slowgold, och i sommar är det Christian Dyresjö som släpper sin första skiva under eget namn. Han flyttade till i Värmland för några år sedan, har ett rockband där, Skuggfolk, och Tomma ord är inspelad i en biograf i Hagfors. Basen har ersätts av gitarrer, fem låtar är instrumentala, två med sång.

Några låtar, särskilt Paus och Småtimmar, ekar av John Fahey, stilbildande amerikansk gitarrist i den så kallade ”american primitive”-skolan. Christian Dyresjö koncentrerar sig främst på det stämningsskapande i Faheys sound, försöker inte ta upp bluesspåret. Ali Farka Touré och brittisk folk är andra inspirationskällor – lyssna till exempel på den Bert Jansch-doftande Dagsländan, och när han sjunger på titelspåret och Tomma ord dyker Neil Young upp i huvudet.

Jag tycker mycket om den här skivan, lyssnar både i lägenheten och kolonistugan, och även om texterna är tyngda av allvar och mörker sprider det sig en positiv känsla, en försiktig glöd.