Michael Bublé

Dela den här recensionen:

Jag är inte medlem i Michael Bublés fan club – däremot hör(de) jag till hans försvarsfront. Ett par gånger har jag ryckt ut till försvar när vissa påstått att han inte är någon jazzsångare. Men det kan Bublé visst vara, om och när han vill. Han har jazztajming i rösten (fast mer åt Bennett – ja, till och med Crosby – än Sinatra, om distinktionen går fram).
Nya albumet börjar med en traditionell jazztolkning av You make me feel so young till storband. Bublé som bäst: jazzsång med koncentration på toner och rytmer. Men så direkt efter börjar det gå utför: i egna låten It’s a beautiful day försöker han förvandla sig till en halvmodern poptjusare, i To love somebody (av bröderna Gibbs) övergår det till blåögd soul och i Who’s loving you har Bublé till råga på allt övermage att försöka sjunga svart soul som Smokey Robinson. Och så vidare.
Amen come on Michael, hur kan du tro att din röst duger för vilken genre som helst? Att du är en allroundartist (ens med litet a)? Ska det vara på det här viset så avsäger jag mig uppgiften som försvarsadvokat. Större delen av albumet tyder på dåliga rådgivare (eller ingen lust att ta till sig råd). Endast några få ytterligare jazzspår klarar gränsen för godkänt – som lugna balladen Nevertheless med finfin körsång av trion The Puppini Singers.