Harold López-Nussa

Dela den här recensionen:

Flera av de pianister som slagit igenom på 2000-talet inom latinjazz har ett makalöst tekniskt driv, som de gärna visar upp. Lite så är det också på Harold López-Nussas nya skiva. Något som också gäller hela bandet. För mig drar det ner intrycket, virtuoseriet står i vägen för djupare känslor. På Timba a la americana är energin hög och nog finns det också mycket att ryckas med av. Han har skrivit ett knippe fina låtar inte sällan med hejdlöst sväng där trummor och slagverk driver på. Huvudsaklig solist är munspelaren Grégoire Maret och han får den roll som en saxofonist eller trumpetare brukar ha. För mig gör det att jag har svårt att ta till mig musiken. Han är en väldigt skicklig musiker med ett virtuost spel man häpnar inför. Men instrumentet har en alldeles för tunn ton och passar inte för alla snabba löpningar. 

I många låtar hörs en hel del riff och kortare fraser som bryts mot flödande partier och som sagt var en smittande energi genom skivan. Men mina tveksamheter drar tyvärr ner intrycket av skivan. Tidigare plattor med Harold López-Nussa har varit mer övertygande.