Damir Imamović

Dela den här recensionen:

Det är en ovanlig skiva som Damir Imamović har spelat in. Inte genren. Det är relativt traditionell bosnisk sevdahmusik, eller sevdalinka. Den gamle räven Joe Boyd (Nick Drake, Fairport Convention, Trio Bulgarka med mera) har producerat (tillsammans med Andrea Goertler), men det gjorde han redan på förra plattan, Singer of tales. Och Damir Imamović är långt ifrån en främmande fågel; han har blivit en av sevdahmusikens apostlar, skrivit en bok i ämnet, och gjort ett flertal hyllade skivor. Farfar Zaim Imamović är en av genrens ikoner.

Detta är Damir Imamović första skiva på Folkways, men det är inte något anmärkningsvärt i sig även om det var rätt länge sedan den legendariska etiketten släppte musik med rötter på Balkan.

Nej, det unika är att The world and all that it holds är soundtrack till en roman med samma namn, som publicerades tidigare i år, skriven av den bosnisk-amerikanske författaren Aleksandar Hemon som har en rad böcker i bagaget, några finns även översatta till svenska. 

Boken utspelar sig mellan 1914-1949, i Sarajevo, men även i västra Ukraina (Galizien) och Shanghai, bland annat, och är delvis en kärlekshistoria mellan två män, Pinto och Osman, där den ene är sefardisk jude och den andre muslim. 

De sjunger sånger för varandra, på ladino och bosniska, sånger som även finns på skivan. Både traditionella sånger och låtar Damir Imamović komponerat själv. Ett spår, Harmonika, har en separat historia, och tillägnas Imamovićs vän och musikerkollega Farah Tahirbegovic som gick bort endast 33 år gammal. 

Det lilla bandet skapar en intim stämning. Damir Imamović växlar mellan tar och tambura och sjunger med en inlevelsefull, melankolisk röst. Jag har recenserat en annan av hans skivor och hade då vissa invändningar mot sången, tyckte att det blev på gränsen till insmickrande och alltför sentimentalt. Det där stör mig inte nu i någon högre utsträckning, sången vägs upp med en lyhörd ljudbild och musikernas riviga spel, av violinisten Ivana Durić och Imamović själv på sina lutor. I övrigt är det bas, sparsmakade slagverk och lite klarinett och dragspel.

Tre sånger sjungs på ladino. Under tiden före andra världskriget var ungefär tio procent av Sarajevos befolkning judar, flertalet med osmanska rötter, därav kopplingen till ladino och sefardisk tradition. Resten är på bosniska, som avslutande Koliko je zirom svijreta (As vast as the world) som var en av farfaderns signaturmelodier. Musik som vibrerar av längtan och saknad, efter en kärlek eller en stad, en plats, en hemtrakt. Jag hittar en gammal inspelning och hör hur Damir Imamović både är i traditionen samtidigt som han skruvar in sig i samtiden. På andra traditionella låtar kan han ändra några textrader, för att göra kärlekstemat eller själva soundet mer mångbottnat.

Till sist måste jag säga — som hängiven samlare av gamla Folkwaysskivor — att det är kul att veteranskivbolaget fortfarande ger ut angelägen musik. Visserligen som en del av en institution numera, men ändå, ungefär 85 år efter att grundaren Moe Asch satt och drömde i sin radiobutik i New York och fick för sig att han skulle starta skivbolag och dokumentera hela världens musik och kulturer. En idé, en vision, minst lika relevant i dag som någonsin tidigare.