Skivrecension

– The violins & synths of Sudan
Kulturgärning Lira Gillar

Two Niles to sing a melody

– The violins & synths of Sudan

Skivbolag: Ostinato Records
Recenserad av: PM Jönsson
Publicerad: 9 okt 2018

Dela den här recensionen:

Med de tidigare samlingarna med musik från Haiti, Kap Verde och, i synnerhet, Somalia, har Vic Sohonie och Ostinato Records inte bara lyft fram musik utan även tagit ett större grepp på de olika länderna, kulturellt, men även politiskt. Two Niles to sing a melody – The violins & synths of Sudan berättar en historia om ett gigantiskt land med såväl geopolitiska konflikter som en rik musiktradition. Skivbolaget har gjort mycket research, intervjuat många musiker och deras släktingar och valt ut sexton låtar, många från 1970-talet, men även ett par från 1980- och 90-talen.
Fokus ligger på Khartoums sångstjärnor som fick en hel del spelrum i efterdyningarna av Gaafar Nimeirys militärkupp 1969. Under 1970-talet uppmuntrades musiken, skivor spelades in i Khartoum och grannstaden Omdurman, radiostationer var aktiva, liksom skivbolag, och de stora namnen turnerade även i Egypten, Etiopien och andra länder. Vissa artister, som den nubiska megastjärnan Mohammed Wardi, kunde anlita en stråksektion, men det var även vanligt med syntar som ett billigare och mer modernt alternativ. De långa Wardilåtarna i slutet av samlingen är två av skivans absoluta höjdpunkter. Det kan påminna om egyptisk musik, men svänget är mer åt det etiopiska hållet.
1983 införde Nimeiryregimen sharialagar i Sudan, ett andra inbördeskrig bröt ut, musik förbjöds på vissa håll, och många musiker flyttade till Kairo, USA och andra platser. Vissa gav upp musiken, andra fortsatte att sjunga och spela, men i exil. Ett par av låtarna av senare datum är producerade i Kairo, men det finns undantag som Al Wilaid Al Daif av Mustafa Modawi Ahmed, inspelad 1996 i Khartoum, med ett lockande syntsound och en melodi som inte släpper taget. Abdel Aziz El Mubarak, som i slutet av 1980-talet gjorde skivor på brittiska skivbolag, har med en låt från tidigt 1970-tal. Främst män, med undantag i Hanan Abdallah Abdel Karim och Fatima Mohamed Ibrahim Abdelgadir som sjunger två ganska olika typer av låtar, både i uttryck och tempo.
Ostinato har gjort det igen. Two Niles to sing a melody är minst lika bra och lärorik som fjolårets Somaliasamling Sweet as broken dates: Lost Somali tapes from the horn of Africa.


Fler recensioner

Annonser