Hannah Sanders & Ben Savage

Dela den här recensionen:

En stor del av 2024 var Hanna Sanders och Ben Savage ute på turné med sitt senaste album. Det nya året började med en period av nedvarvning, då de vände tankarna inåt. Helt oförhappandes började båda, var för sig, att skriva och arrangera sånger om drömmar och drömvärldar. När de blev varse den slumpmässiga situationen insåg de att de behövde förpacka materialet för allmänheten. Den färdiga produkten är detta deras femte album, The strangers’ share.

Tonerna från deras mer än åttio år gamla gitarrer sprudlar som vårbäckar, understödda av Jon Thornes ståbas. Rösterna leker sig igenom texterna, med stämningsfulla harmonier. Det är personligt och enkelt, och samtidigt medryckande. Duons drömvärldar, fulla av folklore, blir också våra drömvärldar.

Vårt försämrade förhållande till naturen och de ”främlingar” som målar blommorna och får grödan att gro är temat i The strangers’ share, något som delvis går igen i tolkningen av Lal Watersons Fine horseman; hamnskiftare som gör sig till djur, för att kunna vara tillsammans (Magicians).

I Lowlands away ser en kvinna i en dröm att hennes älskade har drunknat, Hannah Sanders sjunger den sorgliga texten rörande men utan sentimentalitet och Ben Savages elgitarr skapar en annorlunda klangvärld. Stängda masugnar inspirerade valet av Dylan-covern North country blues, om ett samhälles undergång när gruvan stängs. Mer upplyftande, full av 1960-talets folkpositivism och drag av Pentangle, är Morning stands on tiptoe, där gryningen står för ett löfte om förnyelse.

Det är främst Sanders röst och Savages gitarrspel som imponerar, men också stämsången. Den enkla inspelningstekniken, live i studion med en enda mikrofon, ger skivan en intim och ärlig framtoning som lyfter fram duons samspelthet och naturliga musikaliska kemi.