! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Sahara unplugged Lira Gillar

Etran Finatawa

The Sahara sessions

Skivbolag: Riverboat/Cosmos
Recenserad av: Maria-Kaisa Jurva
Publicerad: 25 sep 2013

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Ökenbluesrockbandet Etran Finatawa från Niger förflyttade sig djupt in i Saharas öken för att spela in ett album (deras fjärde) under tre hyperintensiva dagar och nätter. Där, i hjärtat av ett torrt och kargt landskap som de kallar sitt hem – nomadfolk som de är – slog de upp ett tält, stämde sina instrument, sjöng och spelade in sexton magiska låtar rakt ur maggropen. Saharas sol och stjärnhimmel fick tjäna som en scenografi som ytterligare förstärkte musiken, och lockade fram impulsiva improvisationer i hettan och i nattens kyla.
Etran Finatawa har medlemmar från såväl tuareg- som wodabee-nomadfolket. Eftersom gruppernas musik sinsemellan är väldigt olik, bidrar denna konstellation till en unik, innovativ och rik musikmix.
Tuaregerna är kända för sina många stråkinstrument, för sin ichumar-gitarrspelstil och sina enorma turbaner. Wodabee-folket i sin tur för sin polyfoniska sång med höga tenorsolon men också för sina färgglada kläder och målade ansikten.
De centrala elementen i musiken är sången (som sjungs både på tuaregernas språk tamashek och på wodabee-folkets språk fulfulde), de rivande gitarriffen (så karaktäristiska för ökenblues) och de olika traditionella slagverken tendé, azakalabó och calabash som smattrande puttrar på i bakgrunden. Som resultat blir det ett hypnotiskt gungande groove som få kan stå emot.
Tematiskt har låtarna ett mycket starkt budskap då gruppen vill bidra till ökad fred i världen. De sjunger om tolerans och öppenhet, om nomadlivets glädjeämnen och svårigheter, om vikten av att bevara traditionerna i ett politiskt instabilt område, i länderna kring Saharaöknen där yttrandefriheten idag är starkt hotad.
I det uppslagna lägret i öknen välkomnades även tillfälliga besökare: ett hov av barn, en grupp tuareg-kvinnor från en närbelägen stad, en tuareg-percussionist och en känd, lokal griot blev alla del av skivan. Det finns en direkthet, en här-och-nu-känsla, som är handgriplig på skivan: barn som sjunger, händer som klappar rytmiskt, kvinnor som sjunger i kör samt dessa lokala musikers storartade musikkonst.
Britten Colin Bass har producerat med varsam hand så att autenticiteten, spontaniteten, den kulturella rikedomen och skönheten bevarats på bästa sätt. Allt som allt blir det nästan 70 minuter akustisk musik på mycket hög nivå som rekommenderas starkt.
Den 2 augusti drabbades bandet av en tragisk förlust, då en av deras medlemmar, wodabee-nomaden Bagui Bouga som varit med och grundat bandet, dog i ett kraftigt astmaanfall i Schweiz. Bouga var inte med på just denna skiva men hade en central betydelse för gruppens tillkomst och utvecklandet av det för gruppen karaktäristiska soundet.

Annonser