Elliot Galvin

Sist jag såg Elliot Galvin var i vintras när han satt bakom sin keyboard och skruvade på reglage som en del av Shabaka Hutchings band under Europaturnén. Nu släpper han ett nytt album under eget namn. Det är svårt att sovra i hans diskografi och veta vilket album i ordningen det är. Det har kommit en hel del musik i en massa olika konstellationer. Jag har själv bara hans lätt avantgardistiska solopianoplatta Live in Paris från 2018 härhemma.

Det är ingen enkel musik, det här. För Elliot Galvin är att komma hem nog mer ett John Cage-stycke än en schlager. Här finns ingen fast punkt, knappt några melodier. Borsten stryker mothårs.

The Ruin pendlar mellan noise, sansad jazz, experimentell electronica. Gästerna – bland annat Shabaka på bambuflöjt och stråkkvartetten Ligeti Quartet – förhöjer anslaget. Men det är fortfarande kompakt kammarmusik. Om Elliot Galvins musicerande med eklektiska jazzensemblen Dinosaur och hans medlemskap i Emma-Jean Thackrays outfit är musik för stora, välfyllda konsertsalar är hans soloplattor avsedda att avnjutas i en enkel pied-à-terre.