King Crimson

Dela den här recensionen:

Den 8 juli 1974, en vecka efter avlutad vårturné i Amerika och Kanada, började King Crimson spela in sin nya skiva. Gruppen var nu en trio, bestående av Robert Fripp (gitarr), John Wetton (bas, sång) och Bill Bruford (trummor). För tredje gången kom King Crimson tillbaka från en Amerika-turné i decimerad form, då violinisten David Cross hade fått gå, på grund av musikaliska meningsskiljaktigheter.

Den nya skivan, som fick namnet Red, blev en av gruppens starkaste, och tuffaste, skivor med klara inslag av hårdrock och även med inspiration av den klassiska sonatformen. Det instrumentala titelspårets råa tritonus-riff är brutalt omskakande och följs av två starkt olika sånger, den smärtsamt vackra Fallen angel, och den slagkraftiga One more red nightmare. Skivans final är den episka Starless, i fulländad majestät; den spelades frekvent under USA-turnén, men fick först här sin slutgiltiga form; med ett starkt saxsolo av originalmedlemmen Ian McDonald. Även David Cross fick faktiskt vara med på ett hörn, via improvisationen Providence, som hade spelats in under turnén.

Red släpptes i butikerna 5 oktober 1974. Men knappt två veckor tidigare hade Fripp upplöst bandet. Till både Wettons och Brufords uppenbara förvåning. Och antagligen till McDonalds. Det hade nämligen talats om att han skulle komma tillbaka som medlem. Men kanske hade Fripp den här gången fått nog av den amerikanska turné-förbannelsen.

Box-setet The road to Red är en (ofullständig) musikalisk dokumentation av King Crimsons nordamerikanska turné våren/försommaren 1974. Den innehåller inte mindre än 16 av turnéns 38 konserter. Inspelningstekniken varierar något: en av upptagningarna är en publikbootleg, tio kommer från mixerbordsinspelningar och inte mindre än fem är professionellt gjorda inspelningar; de senare finns även med på dvd-audio och blu-ray. Dessutom förekommer nya och gamla mixningar av Red och live-albumet USA (också på dvd-audio och blu-ray). Ljudkvaliteten är genomgående hög. Till och med publikinspelningen, som har genomgått digital ljudtvätt, är mer än acceptabel.

Merparten av gruppens aktuella repertoar förekommer på praktiskt taget varje konsert. Och det blir en hel del låtupprepningar med 16 konserter i boxen, även om känslan ibland är annorlunda. Gruppens improvisationer är å andra sidan inte lika förutsägbara och svarar för en stor del av The road to Reds dragningskraft.

Men de riktiga höjdpunkterna är de fyra sista konserterna – av vilka tre är professionellt inspelade. De visar upp ett inspirerat, tätt sammansvetsat och svängigt band med en rejäl stenkrossarattityd.