Anna Tivel

Dela den här recensionen:

Anna Tivel från Portland är de små nyansernas mästare. Jag fick upp ögonen för hennes avskalade musik och bildrika berättande i samband med förra albumet, Small believer, som kom ut 2017. Det är fortfarande en av skivorna jag återkommer till gång på gång. Melankoliska melodier om vanliga människors vardagsliv framförda med sådan innerlighet att jag blir fullkomligt knäsvag.

Kanske var mina förväntningar inför Tivels fjärde album därför orimligt höga, för jag kan inte låta bli att känna ett uns av besvikelse den här gången. Vilket egentligen är orättvist eftersom The question på intet sätt är en dålig skiva, den är till och med mycket mer än ”bara okej”. Den är bara inte … fantastisk.

Anna Tivel fortsätter liksom tidigare att utforska världen omkring sig och frågar sig samtidigt om det finns ett högre syfte med allt. Här finns berättelsen om den hemlösa veteranen som sittande på en bänk tittar ut över bygget av ett lyxhotell, här finns kvinnan som funderar över dottern hon var tvungen att adoptera bort. Här finns någon som blir kär och någon som är alldeles ensam. Det är livets vardagliga mysterier i all sin enkelhet.

Men där Small believer i huvudsak var en minimalistisk, återhållen, luftig produktion i lågt tempo verkar Anna Tivel den här gången vilja tänja på sina egna musikaliska gränser. Hon blandar in stråkar, något blåsinstrument och syntar och den där organiska känslan som var genomgående på Small believer försvinner till viss del. Egentligen är det ju fullt naturligt att en artist vill prova nya vägar, jag kan bara tycka – lite sådär gubbigt tråkigt – att Anna Tivel faktiskt var bättre förr.