I’m Kingfisher

Dela den här recensionen:

Thomas Jonssons I’m Kingfisher backar bandet. Efter tre album med försiktiga utsvävningar, häromsistens i samarbete med Martin Hederos, låter Jonsson renodla uttrycken. Med karaktäristiskt skev gitarr och sång i den absoluta förgrunden plockas klangbilden närmast från karriärens inledande skeden.

Det hela hade kunnat låta ansträngt nostalgiskt, men Jonsson äger lika mycket fingertoppskänsla som självbevarelsedrift för att inte falla för enkel nostalgi. I stället läses The past has begun som en hemkomst till något bekant och inrotat, men också av tidens tand främmandegjort och abstraherat.

Med draghjälp av bland andra Amanda Werne och Vilma Flood formulerar Jonsson ett litet pärlband av sånger som likt tunna dagboksblad väver samman minne och nyfunna insikter och låter dem utmana varandra om tolkningsföreträdet i nuet. I sin skenbara enkelhet och mjukt melodiska skönhet utgör de beständiga inslag på ett album som smyger sig på för att lägga sig till vila nära hjärtorten.