Vidya

Dela den här recensionen:

Vidya-Liselotte Sundberg växte upp i Gävle, bland gasklockor och hockeyrinkar. Men hennes rötter finns i Indien, där hon föddes innan hon adopterades till våra breddgrader. Hela sitt liv har hon funderat, undrat och längtat. Vem är hennes biologiska moder, och kommer de någonsin att mötas igen?

Vidya gjorde seriösa efterforskningar och fann efter två års intensivt sökande sin biologiska mamma Shanta i det stora landet långt därborta. De fick sitt möte, sin igenkännandets glädje. De lärde känna varandra, men tiden var emot dem. Efter halvannat år gick Shanta bort under en pilgrimsvandring i Nepal.

Alla dessa känslor och undringar, all denna anspänning och upplösning har inspirerat till och resulterat i föreliggande album, Det är Vidyas andra skiva, efter ett elva år långt  uppehåll sedan plattan Peace play. Till en poppig jazz, eller jazzig pop – med inslag av improvisation – luftar Vidya sina tankar på The papillon.

Vidya spelar piano och Rhodes, och sjunger på ett sätt som ibland påminner mig om Albin Lee Meldaus mamma Annika Blennerhed. Särskilt mycket Indien hör jag inte i musiken, men Vidya har en lyhörd rytmsektion i Putte Johander på kontrabas (även gitarr och piano) och Jon Fält bakom trummorna. Markus Ahlberg gästar på trombon och trumpet medan Lisa Rydberg bidrar med viola och violin.