Nils Bondesson & Fredrik Carlquist

Dela den här recensionen:

Kul också att klarinetten återkommit bland svenska jazzblåsare. Men den måste förstås vara med när Nils Bondesson, mest piano men även sång, och Fredrik Carlquist, just klarinett, spelar sig bakåt till New Orleans i 1900-talets början och därifrån en bit framåt i jazztraditionen – till cirka Louis Jordan och Povel Ramel. (Alltså vad jag tycker mig höra, inte säkert att Bondesson och Carlquist tänkt så.)

Mest egna låtar, komponerade var för sig av pianist och klarinettist men också jazz- och bluesåldringarna Candy man och Hesitation blues, i dem sjunger dessutom Bondesson, samt There is no greater love (av Isham Jones) med ett mycket fint soloklarinettsolo (ensam utan komp alltså) av Carlquist.

Jag gillar Nils Bondessons pianostil, liksom hopp och skutt på tangenterna, som om han spelar med fingertopparna, och med en god portion humor à la nämnda Ramel eller Fats Waller både i och mellan tonerna. Och så de där drillarna, där fingrarna slår kullerbytta. Gillar också Fredrik Carlquists sätt att spela sig ifrån träljud till nästan skalmeja – och tillbaks igen. Klarinettens balans mellan mjukare och varmare, mer skarpa och gälla toner.

David Parras spelar bastuba i stället för kontrabas, också som det ska vara, och Pinyu Martí anpassar sitt trummande till varje låt, får rytmen att flöda men när det passar lägger han till extra ljud och rytmer. Albumet A three pipe problem, titeln syftar förstås på Sherlock Holmes, spelades in i Sitges, strax söder om Barcelona, där Carlqvist bor sen länge. Titelspåret har han gjort liksom en låt som fått titeln Sitges men är ett av de mest New Orleans-aktiga spåren. Musiken får mig att förflyttas till, säg, Preservation Hall i just New Orleans.