Johanna Lillvik

Dela den här recensionen:

En singer-songwriter-orienterad ep, ett album med klassisk blues med tydliga New Orleans-drag i gruppen Blues Escape och nu skivan The love hate syndrome som ytterligare understryker Johanna Lillviks unika mångsidighet. Just mångsidighet, det finns inget splittrat eller några inkonsekvenser i Johanna Lillviks musik. Rösten finns där hela tiden, varierad i sin lättrörlighet, inbjudande i sina smygande gester, suveränt kontrollerad i sitt komprimerade känslouttryck.

Även när hon gestaltar splittrade känslor som på nya skivan är musiken sammanhållen och konsekvent. Kärlek och hat, Johanna Lillvik viker inte för kontrasterna. Hon pendlar mellan en gycklande, kvinnlig självständighetsförklaring i Modern woman med doa-kör, tungt rytmkomp, en punkartad aggressivitet i några spår, elegans i den mäktiga Wolves och innerligare stämningar i andra sånger. Kompet är klockrent, och Anders Walls trumpet ger musiken svalare karaktär.