Fruit Bats

Mindre än ett år efter Fruit Bats (det vill säga Eric D Johnson) senaste skiva, den instrumentalt nedskalade ”soloskivan” Baby man, har Johnson producerat dess uppföljare, The landfill. Där Baby man huvudsakligen var Johnson på piano eller gitarr, har han här med sig sitt turnéband – på gitarrer, bas, klaviaturer och trummor.

Spontaniteten från Baby man har han behållit. Snabbt skrivna låtar utan omarbetningar; snabba inspelningar, inga pålägg. Men den här gången har det förekommit samarbete med bandet i arrangemanget. Utan att han för den skull förlorat sin personliga stil eller sin musikaliska och lyriska känslighet.

The landfill är en nostalgisk skiva. Johnson växte upp i den amerikanska Mellanvästern, med vidsträckta vidder utan berg eller förhöjningar i landskapet. Till dess att deponier förändrade naturen. Nu kan man stå på dessa människoskapade utsiktsplatser och titta på de glimmande stadsljusen – som “en helig vision av vad som kunde vara, som inte kunde vara och vad som kunde ha varit.”

Musikaliskt speglar The landfill ett flertal amerikanska genrer. Från sextiotalssoul, via Woodstock-americana till indie-rock. Inspiration verkar ha hämtats från The Band, Van Morrison och, liksom på förra plattan, Jackson Browne och Randy Newman.

Inspirationskällorna känns igen. Men Johnsons/Fruit Bats musik är i grunden lika säregen och fascinerande som hans ljusa, längtansfulla röst. Där han står med ena foten i den amerikanska sångboken och den andra i sin alldeles egna Fruit Bats-tradition.