Sharhabil Ahmed

Dela den här recensionen:

The king of Sudanese jazz är den tredje skivan med västinfluerad sudanesisk musik som Habibi Funk presenterar. Först ut var en samling med soul/afrobeat-präglade Kamal Keila och efter det släpptes Saif Abu Bakr & The Scorpions mer jazziga Jazz, jazz, jazz och nu är det dags för Sharhabil Ahmed som var den musiker från det sudanesiska 1960-70-talet som det tyska skivbolaget fick kontakt med allra först. Han lever fortfarande, i utkanten av Khartoum, runt 85 år gammal.

Det första spåret Argos farfish har man kunnat höra på en samling tidigare och den summerar rätt bra Sharhabil Ahmeds uppdaterade haqibamusik. Haqiba var vokal musik med ett fåtal enkla instrument, som utvecklades i Khartoum och andra städer. Argos farfish har ett ruffigt sound med ettrigt blås, elgitarr och inlevelsefull sång och resten av skivan fortsätter i samma spår. I en bifogad text berättas att Ahmed influerades av Harry Belafonte, men det låter mer som att han rådiggat tidig rock’n’roll, surfrock och rhythm’n’blues. Den medryckande Malak ya saly är i och för sig något karibisk. Aziza låter som Bill Haley möter Mulatu Astatke, ungefär. Den sista och längsta låten Ya shagini är mer traditionellt sudanesisk, nästan som något med Mohammed Wardi, fast med skramligt soulkomp istället för stråkar och syntar. 

Svårt att vara hejdundrande entusiastisk, men det är oavbrutet charmigt och ett fascinerande dokument från en tid och ett sound som sedan länge är försvunnet.