Jane Monheit

Dela den här recensionen:

I en radiointervju hör jag sångerskan Jane Monheit säga att det knappt finns något svängigt alls på The heart of the matter. I stället har hon valt titlar där det är texten som står ut. Genrebegränsningar bryr hon sig inte heller om. En bra låt är och förblir en bra låt liksom, och de tolv hon gör här sträcker sig från Beatles över Buffy Saint Marie till Hoagy Carmichael. Knappast en klassisk jazzrepertoar och än mindre så då mycket har fått en brasiliansk fernissa (med Chick Corea-klingande elpiano och allt).
Men det mest slående med The heart of the matter är känslosamheten. Det är så smäktande fullt av emotioner att man inte riktigt vet var man ska fästa blicken när det bara fortsätter och fortsätter och blir starkare och starkare. Jane Monheits röst sväller och vibrerar och närmar sig gråt, glädje, sorg, skratt och desperation. Hon gör det med en så välsjungen intensitet att jag stundtals befarar att hon ska bjuda på ett äkta sammanbrott där i studion.
Enligt radiointervjun spelade hon in all musik på två intensiva dagar direkt efter att stormen Sandy slagit till mot New York. Svärföräldrarnas hus var jämnat med marken, sonen hade brutit armen och hennes far var inlagd på sjukhus. Det var en mycket speciell tid, säger hon och menar att skivan är ett fotografi av hela situationen och hennes tillstånd. Fair enough.