Sinikka Langeland

Dela den här recensionen:

Låtarna flyter samman i stadig lunk genom skivans spår. Sakta, svävande, magiskt, flätas en tät sublim tonväv. Sinikka Langeland från norska Finnskogen, med drygt ett dussin album i sin skivproduktion, är skicklig på att frammana stämning med sin sång och sina kanteles. Den 39-strängade konsertvarianten trakterar hon som en klassisk harpa och de med färre strängar använder Langeland för att improvisera fram sin musik, som hon skapar med norsk-finska folktraditioner som bas, influerad av konstmusik och jazz. På skivan finns också tre av Langeland tonsatta dikter av poeten Tomas Tranströmer. Även om lyriken bidrar till helhetens mystik, lyckas inte Langeland riktigt gifta ihop poesin med sina melodier och orden haltar otillfredsställande i sången. De instrumentala låtarna är däremot mycket suggestiva, rika på improvisation och fängslande att följa med i. De norska musikerna Lars Anders Tomter på viola och Trygve Seim på tenorsax samt den finske slagverkaren Markku Ounaskari imponerar stort i sin interaktion med Langelands kantele.