Skivrecension

The aftermath
Personligt utforskande Lira Gillar

Ingeborg Sollid

The aftermath

Skivbolag: Fjordgata Records
Format: DL
Recenserad av: Bengt Eriksson
Publicerad: 18 sep 2026

Norskan Ingeborg Sollid gick jazzlinjen vid musikkonservatoriet i Trondheim och studerar nu vidare på musikaliska akademin i Oslo. Albumet The aftermath är hennes första utgivning i eget namn men hon har tidigare provat på diverse sorters jazz – experimentellt, sång till piano, kammarjazz – i olika konstellationer. 

Det egna albumet kan beskrivas som en slutsats av vad hon tidigare ägnat sig åt, en sammanfattning och en personlig väg framåt. Så personligt att det blir eget, ett utforskande i ord och toner av tankar och känslor. Också ett möte mellan jazzhistorien, dess sam- och framtid. 

Ingeborg Sollid skrev musik och texter, sjunger och spelar klaviatur, piano och synt. Hennes jazzkvartett har en lite ovanlig sättning: kontrabas och trummor, spelade av Håkon Huldt-Nystrøm respektive Trym Saugstad Karlsen, men också en vibrafon, som Amund Stenøien spelar. 

Mycket av stämningen skapas och förstärks av vibrafonen, som får mig att tänka på den norska naturen, tänk en stilla älv som börjar forsa och övergår till ett vattenfall. Lyssna på Blue, där vibrafonen är i sitt esse: få och små ljust klirrande toner blir allt fler och spelas allt snabbare. 

Fast hela tiden samklingande med Ingeborg Sollid, som lägger grunden med inledande Ballad (Interlude) och sammanfattar med det avslutande titelspåret. Hennes piano och synt klirrar lika ljust, inte lätt att avgöra när och hur klaviaturen går in i och ut ur vibrafontonerna. Hon kan dessutom skriva och sjunga, så att säga, vanliga jazzmelodier, till exempel Escape your eyes. Men det blir ännu mer personligt när hon nynnsjunger som ett extra instrument, både solo och som en del av musiken.  

Oavsett, sång med eller utan ord, tradition eller nutid, fogar hon in sin röst i sitt eget landskap av ljud och tankar. Som i nämnda Escape your eyes. Kontrabas och trummor spelar rätt typiskt jazzigt tills vibrafonen kommer in och Sollids sång hamnar bland mer ospecifika, framtida toner och ljud. Spåret efter, No fantasy, spelas och sjungs i motsatt ordning: först en klirrande vacker ljudbild – sen börjar Ingeborg Sollid att sjunga jazz.


Fler recensioner

Annonser