Immanuel Wilkins

Dela den här recensionen:

Altsaxofonisten Immanuel Wilkins tillhör de mest hyllade unga jazzmusikerna i New York i dag. The 7th hand är uppföljaren till hans debut Omega som New York Times utsåg till årets bästa jazzskiva 2020. Den består av sju kompositioner, ordnade i en svit. Strukturen är inte det enda som leder tankarna till Coltranes klassiska A love supreme. I likhet med Coltrane ser den djupt religiöse Wilkins musiken som en väg för andligt sökande.

Musikaliskt är The 7th hand en ny fullträff. Lättheten, balansen och den tillbakalutade angreppsvinkeln håller samman skivans skiftande uttryck. Rymderna och det varma tonflödet i inledande Emanation och den afrikanska polyrytmiken i Don’t break låter friska som två vårmorgnar. Hymnen Fugitive ritual, Selah har en tidlös skönhet som radiofavoriter brukar ha. När man slutligen är framme vid den brötiga men svävande 26 minuter långa Lift har Wilkins successivt fört in mig i ett slags kollektiv gemenskap mellan utövare och lyssnare som jag nästan hade slutat tro på.