Diverse artister

Dela den här recensionen:

I samband med ett uppsatsarbete för åtta nio år sedan hälsade jag på i Visarkivets lokaler i Stockholm. Jag visades runt och var mest fascinerad av det fysiska arkivet där olika typer av material fanns i gömmorna, minns att det till exempel pratades om inspelningar från Afghanistan som någon amerikan gjort, som lämnats över till arkivet. 

Kanske gick vi också förbi en låda med dokumentation från den resa till Bosnien som Folke Rabe gjorde 1963, som först nu presenteras på skiva. I dagens oftast historielösa samtid när arkiv och bibliotek knappt tillåts existera känns det extra kul och viktigt när bortglömd musik plockas fram och hittar ett nytt sammanhang.

Folke Rabe är mest känd som tonsättare, han arbetade även under perioder på Sveriges Radio, och det var på radion han hörde musik från Balkan som utmynnade i att han efter studierna vid musikhögskolan använde ett resestipendium till att åka ned till Sarajevo och senare byn Kuti, i bergen fem mil nordost om den bosniska huvudstaden. 

När Folke Rabe återvände till platsen 2007 var Kuti borta. Kvar fanns ruiner och några nybyggda sommarhus. Själva byn brändes ner under kriget i början av 1990-talet. 

Det är sextio år sedan musiken spelades in och jag undrar om den här typen av bysammankomst existerar i dag. Om så, sjungs samma sånger? Det är festsånger, nationalistiska sånger, sånger om vardagen och andra världskriget. I vilken grad sjunger man om inbördeskriget? Självklart har händelserna på 1990-talet präglat musiken i stort, men, ja, frågor vaknar till liv. Jag uppslukas av hela kontexten runt inspelningarna, men drabbas mest av direktheten i sången och instrumenten (mest dvojnice, flöjt, gusle, stråkinstrument, och sargija, luta). 

Folke Rabe skriver att det normalt var strikt uppdelat mellan män och kvinnor på landsbygden men att traditionerna luckrades upp när svenskarna dök upp i ”vetenskapligt” syfte. En del spår är instrumentala, men många låtar har polyfon sång, av Naza Vrabac och andra unga kvinnor, oftast rätt korta stycken, ett undantag är en dryckesvisa på sju och en halv minut, av Omer Vrabac, pensionerad vaktmästare, åldermannen, Folke Rabes vägvisare under vistelsen. Titlarna finns översatta, med vissa fakta, men inga texter så jag vetetusan vad han sjunger, men det är med inlevelse och ett fantastiskt flow. Musik utan fluff. Inget filter. Fältinspelningar som vibrerar av närvaro. 

Det avslutas med konstmusik, ett orkesterverk på tio minuter som Folke Rabe skrev långt senare, men som inspirerades av några av de bosniska melodierna. Inspelat av Stockholms filharmoniker. En epilog som givetvis hör ihop med resten av skivan men som mest får mig att vilja återvända till byn. Höra sångerna en gång till.