Jeffrey Martin

Dela den här recensionen:

Det finns något bedrägligt välbekant över den före detta engelskläraren Jeffrey Martins fjärde album. Välbekant därför att vi, så klart, har hört detta en miljard gånger tidigare: en ensam man med sin röst och sin gitarr. Skägg, så klart. Ensam i sitt skjul i trädgården i Portland, Oregon.

Men likväl bedrägligt, för att bakom den vardagliga ytan finns mer än vad man är van vid. Något som konstant pockar på uppmärksamhet och fokuserat lyssnande.

De sparsmakat instrumenterade berättelserna har oväntade djup av kropp och själ och drar in lyssnaren i nästan genomgående mörka sinnesstämningar. Sorg, svek, svärta och elände.

Uppgivenheten, den bistra ”allting är åt fanders”-känslan vägs dock upp av Martins röst och de mjuka melodierna. Allt paketeras ihop till något som kunde ha plockats från en bortslarvad inspelning från Laurel Canyons 1970-tal, ur outtakes från en trulig Village-Dylan eller något från Townes Van Zandts bästa stunder.

Det flyter och suckar fram, trögflytande, motvilligt, men ändå med en obeveklig energi. En vetskap om att det ändå finns skönhet, en lucka i molnmassorna, och en bättre morgondag. En svag gnista av hopp som lyser upp i djupet av svärtan. Ett ljus som gör det värt att stänga av bruset utanför och göra Jeffrey Martin sällskap i det där skjulet i trädgården.