Balamuc

Dela den här recensionen:

Balamuc är namnet på en multikulturell samling musiker från Ungern, Turkiet, Frankrike, Irland, Storbritannien och Nya Zeeland. De spelar folksånger och dansmusik från Östeuropa och Balkanområdet, med en stark förkärlek för romani-kulturen i speciellt Bulgarien och Ungern.

Gruppens namn betyder ungefär Galenskapernas Hus och nog går det vilt och glatt till på Tarkabarka, deras andra album.

Tarkabarka (”Färgrik”) presenterar en palett med många och starka färger och är full av livliga, upplyftande melodier och sånger framförda med en intensitet och passion man kunde förvänta sig av infödda musiker, även om det bara är gruppens ledare, huvudsångerska och fiolspelare Agnes Branner som har ungersk bakgrund. Hennes röst och sång är en av gruppens viktigaste färger.

Hon backas upp av cello, gitarr, klarinett, ståbas och inte mindre än två slagverkare, som alla spelar med frenetisk entusiasm. Arrangemangen är inte bara av den genretrogna och förväntade sorten. De vill blåsa nytt liv i den här musiken och tvekar inte att vid tillfälle ta ett litet steg in i västerländsk rock och pop (i ett gitarriff och i den dock sparsamt använda synten). 

Det är fart och fläkt från början, med den första av två sånger från östeuropeiska filmer från sena 1990-talet, men kommer riktigt till sin rätt med en utmärkt medryckande version av Dimineata, känd från Taraf de Haïdouks repertoar. Rachenitsa, den första av tre instrumentala spår, slingrar sig som en orm med blueskänsla och läckert call and response-spel mellan fiolen och Marie Fauchers klarinett. Det är också Branners och Fauchers dueller som jag främst lockas av på skivan. 

Den ungerske pianisten Seress Rezsös sång från 1930-talet, Szomorú vasárnap – kanske mer känd i Billie Holidays version, Gloomy Sunday – står för ett ögonblicks emotionell eftertanke (vald eftersom skivan arbetades fram under lockdown), innan Balamuc tar farväl med en kort men vild moldavisk dansmelodi, Drumul Dracului. Om något saknas är det extranummer!