! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Kollektivt improviserad rock

Träd Gräs & Stenar

Tack för kaffet

Skivbolag: Subliminal Sounds/Border
Recenserad av: Anders Pihl
Publicerad: 14 jun 2017

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Träd Gräs & Stenar låter som namnet på en hel epok. Gruppen stod för något helt annorlunda i den svenska proggmusiken än till exempel Hoola Bandoola Band. I stället för att propagera för förändring försökte man vara förändringen. Som de kanske främsta företrädarna för proggens visionära gren strävade bandets medlemmar efter helt nya uttrycksformer, såväl musikaliskt som i sina liv i övrigt.
Ingången fanns i 1960-talets nyskapande minimalistiska musik, i verk av kompositörer som Terry Riley, vilken gitarristen Bo Anders Persson studerat hos. Före alla andra i världen, före krautrock och före Velvet Underground, upptäckte Bo Anders Persson och hans medmusiker i band som Pärson Sound och International Harvester hur väl rockmusik med elförstärkta instrument passade för att skapa en folklig och rå motsvarighet till den minimalistiska musiken där riff upprepas med små förändringar och långsamt övergår i andra.
Resultatet blev en slags ritualmusik, elförstärkta schamanhymner om man så vill, ofta med jazzens förhållningssätt i botten. Mellan en fastställd början och slut kan och får allt hända.
Jag tvekar att använda etiketten psykedelisk rock. Musiken är i mina öron inte flummig, i betydelsen verklighetsskygg. Den är tvärtom verklighetstillvänd med syfte att höja närvarokänslan hos lyssnaren.
När dessa idéer mognat och blomstrade fullt ut var året 1969. Perssons grupp hade omformat sig och börjat kalla sig Träd Gräs och Stenar och bestod av fyra fasta musiker. Med tanke på den självklara plats de har i den svenska musikhistorien kan det förvåna att gruppens klassiska tid var så kort, faktiskt bara tre år. Redan 1972 gick de vidare i andra projekt.
Därefter återbildades de både en och två gånger. Persson drog sig tillbaka och ersattes av Reine Fiske från Dungen. De hade en vital period under 1990-talet och var kring åren 2012-13 på väg in i en ny storhetsperiod. Där tog det tyvärr plötsligt slut.
Den genialt betitlade Tack för kaffet är nämligen bandets kanske sista skiva, eftersom både basisten Torbjörn Abelli och trummisen Tomas Mera Gartz oväntat avlidit inom loppet av några få år.
Om Tack för kaffet verkligen är gruppens grand finale så är det ett värdigt och representativt avslut. Här finner man ett antal stycken som sammanfattar hela karriären och innehåller insatser från alla nuvarande och tidigare medlemmar. Sista låten Farväl känns som ett sådant, ett lite sorgligt farväl till epoken Träd Gräs och Stenar. Även om jag är säker på att deras idéer om en kollektivt improviserad rockmusik kommer att återvända och vara mer giltiga om säg femtio år än nu.

Annonser