Chet Baker

Trumpetaren Chet Baker avled den 13 maj 1988 i Amsterdam efter ett fall från sitt hotellrumfönster. Ett par år tidigare hade han rest och arbetat med filmaren och fotografen Bruce Weber. Samarbetet 1986-87 resulterade i den Oscarsnominerade dokumentären Let’s get lost (1988).

Den här sensationellt fina utgivningen är gjord av tidigare outgivet material från det projektet. På detta dubbelalbum hör vi Chet Baker i framträdanden vid filmfestivalen i Cannes och i studiosessioner i Studio Davout i Paris och i Sage and Sound Studio i Hollywood. Det är samme Bruce Weber som 35 år senare kurerat materialet tillsammans med producenten John Leftwich.

Baker trivs helt tydligt med sitt stundtals latindoftande band: Frank Strazzeri, piano, Rique Pantoja, elpiano, Ricardo Silveira, gitarr, och nämnde John Leftwich på bas. Lyssna på dem live i den åtta minuter långa Milestones! Eller den hjärtskärande tolkningen av Elvis Costellos Almost blue.

Chet Baker var född i Yale, Oklahoma, i en musikaliskt aktiv familj. Han steg fram i strålkastarljuset redan som stilig 24-åring 1952-1953 som trumpetare i saxofonisten Gerry Mulligans grupp. Det var västkustjazz. Nya tider. Ett nytt sätt att spela jazz. Cool.

Han sjöng också, och blev mycket framgångsrik med sina inspelningar av standardlåtar där han kombinerade sin ljusa och sköra röst med en melankolisk trumpet med ett till synes enkelt, glest solospel, oftast nära melodilinjen – provocerande glest för en del virtuosa östkustboppare.

Han var antagligen som bäst med de där skivorna, 1955-1956.

Med tiden blev hans liv allt skakigare, med heroinbruk, fängelsedomar och en misshandel med utslagna tänder, en händelse som i förlängningen tvingade honom att bära tandprotes. Med hjälp av metadon kom han trots sina personliga svårigheter tillbaka och nådde en andra storhetstid de sista tio femton åren av sitt liv med ett om möjligt ännu mer intimt och samtidigt mer kraftfullt uttryck i sin trumpet.

Just det visar de här fina upptagningarna.

Sin sista stora spelning gjorde han den 28 april i Hannover med Nordtyska radions orkester. Kontrasten mellan det ännu skimrande ljuset i hans röst och den tilltagande smärtan och svärtan i hans liv denna sista tid är hjärtskärande.