John Scofield

Dela den här recensionen:

I min anteckningsbok är John Scofield given i jazzgitarrens förstafemma, den råe eleganten som mot slutet av 1970-talet tog jazzgitarren så mycket outside man kunde göra i ett traditionellt trio-sammanhang. Utan Sco hade jazzgitarrister världen över nog varit tvungna att uppfinna honom och när han nu släpper den bästa skivan sedan 2016 års Grammy-vinnande Country for old men, så är det ett understatement. På Country for old men tolkade Sco country-klassiker som Hank Williams I’m so lonesome I could cry, Carter Familys Wildwood flower och Red river valley. En fantastisk platta som blåste nytt liv i en bit av Amerikas kulturarv. Med där var hans kärntrio sedan ett par år tillbaka, trumslagaren Bill Stewart och basisten Steve Swallow, toppad med organisten Larry Goldings. 

Swallow tales är en helt annat platta där Scofield och kärntrion gör låtar av just Swallow. Men det räcker med att höra inledande She was young för att veta att allt ligger på plats. Sco och Swallow har spelat samman i mer än fyrtio år och Swallow ingick i Scofields första trio med trumslagaren Adam Nussbaum; Shinola och Out like a light är två fina plattor som på sin tid presenterade Scofields speciella stil. 

Swallow och Scofield skulle hitta varandra med ögonbindel, avsläppta på varsitt solsystem och Swallow tales genomfars av ett intuitivt samspel där bas och gitarrlinjerna momentant framstår som delar av samma instrument. Stewart är tredje stämman och spelar nyansrikt, svängigt och ställer ständiga motfrågor. Och Scofield varvar märgfull lyrik som i Away med överstyrt bluesspel som i Eiderdown. Det är bara att sätta sig till rätta. Det hela finns här.