Kvintetten Som Sprängdes

Dela den här recensionen:

Det mesta man hör på den här skivan kan det tyckas som om man har hört förut. Någon annanstans på liknande vis. Originaliteten ligger – som så ofta i postmodernitetens tidevarv – mer i hur man sätter samman beståndsdelarna. Lars Gullin, Eric Dolphy och Anthony Braxton är namnen som nämns i pressreleasen. Kommer själv att tänka på Sun Ra och hur han ofta hade ett ben i framtida rymdlandskap samtidigt som det andra var fast förankrat i gammal New Orleans-mylla. Sprillans uråldrigt helt enkelt. Som så ofta kan ju också friheten kännas ännu lite större om den har någonting att ta spjärn emot. Kontrasterna blir större.
Dock: titeln lovar mycket och som helhet kan skivan inte riktigt leva upp till innehållsdeklarationen. Tänker mig att kvintetten nog är allra bästa live. Partysammanhang. Att man där någonstans i sus och dus har större chans att komma närmare det riktigt mörka.
Ett spår som Hota mita hoj räcker dock hela vägen. Där lyfter det ordentligt. Vackert, lyriskt och kraftfullt saxofonspel med smak av … ja, kanske Eric Dolphy till och med.