Svenska Kaputt

Dela den här recensionen:

Suomi är ämnad som en hyllning till kvartetten Svenska Kaputts stora inspiratörer från Finland, som jazzmusikerna Paroni Paakkunainen, Juhani Aaltonen och Edward Vesala. Två av spåren på kvartettens andra platta har till och med fått namnen Paroni och Vesaaltonen.
Men här hörs också tydliga stråk av svenskt 1960- och 70-tal. För samtidigt som vemodet och svärtan från vårt östra grannland löper som en blåvit tråd genom skivans sex spår finner vi också blågula influenser från Bo Hansson, Fläsket Brinner, International Harvester och Mecki Mark Men.
Skivan avslutas med Keijsaren, en tydlig passning till Roland Keijser från Arbete & Fritid och Blå Tåget. Eller är det bortgångne finske trummisen Matti ”Keisari” Oiling som hyllas? Bägge, gissar jag.
Blicken vänds till och med västerut och mot norrmän som Terje Rypdal och Jan Garbarek. Om allt detta ger vid handen att Suomi hamnar i gränslandet mellan jazz och rock så är det korrekt. Suveräne gitarristen Reine Fiske har ju gjort sig ett namn i otaliga progressivt tintade projekt, som Dungen, Träd Gräs och Stenar, The Amazing och i Anna Järvinens band. Dungen-kompisen Johan Holmegard är med bakom trummorna och jo, visst är detta samma musiker som tv-tittarna under julhelgerna skådat i tv-serien Gentlemen & Gangsters. Ja, eller i Goran Kajfes Subtropic Arkestra, för den delen.
Tillsammans med Dungen-paret hör vi såklart Moserobie-bossen Jonas Kullhammar på sax, klarinett och dubbelhövdad braithophone samt den på egen hand albumaktuella Torbjörn Zetterberg på både kontra- och elbas. Det svänger på bra och musiken växlar från det intuitivt inåtvända till det utåriktat utlevelsefulla. Ibland går Svenska Kaputt in i avantgarderoben och iklär sig jazzkostymer av tämligen fritt snitt. Till detta då fyra par progressiva glasögon. Det gäller att hänga med i svängarna som lyssnare. Då berikas vi mångfalt av Svenska Kaputts rika musikaliska skörd på Suomi. Mumma – eller ska det vara memma?