Staffan Harde

Dela den här recensionen:

Lätt och mjukt och kvickt trillar ömt avrundade gitarrtoner fram i en fri ström, liksom obekymrade om medspelarnas dito, men inte omedvetna. Staffan Hardes (1938 – 2004) enda skiva gavs ut 1972 av SJR – Svenska Jazzriksförbundet, men fick inte det mottagande han väntade sig och han lämnade musikscenen helt. Denna cd är återutgiven av Mats Gustafsson och John Corbett och innehåller liksom den ursprungliga lp:n sex låtar på fyrtio minuter, allt komponerat av Harde utom solostycket Substance II där han botaniserar bland barnvisor och andra välkända sånger. Två gitarrsolon, en duo med ståbas, en trio med piano och bas, och två kvartettinspelningar där slagverk och trummor tillkommer.
I Incitement håller Lars-Urban Heljes bas musiken ankrad i ett spår i myllan, även när han springer fram, medan gitarren far en bit upp i luften som en ballong fäst i ett snöre i basfiolens hals. Eleganten Lars Sjösten brottas med några inte helt harmoniska pianoackord som sticker ut på Electrification, där Bengt Berger slagverkar och trummar mera hemtamt. Detta är musikernas första möte och friheten att spela vad man vill och känner, och dessutom tillsammans, hanteras olika av de tre medspelarna. En märklig skiva av en originell musiker som tveklöst rör sig lättast av dem alla i den egna musiken.