Sophie Dunér & Gene Pritsker

Dela den här recensionen:

Någon har föreslagit ”Dunéresque” som genrebeteckning. Sant är att Sophie Dunér skapar djupt personlig musik som integrerar jazz med intryck från det konstmusikaliska avantgardet. Men där finns också humor och en lekfull virtuositet i hennes sång. Sophie Dunérs röst är lättrörlig, hon klättrar längs skalorna, hon förfular gärna sin i grunden vackra röst med provokativa utfall med stålhårda kanter.

Hon har gjort skivor med grupper i skilda format, och hon har arbetat med en stråkkvartett. Men det dunéreska finns där som en hallstämpel. Så också på den nya Songs eclectic, en duoinspelning med gitarristen Gene Pritsker, som spelar med samma lekfulla virtuositet som Sophie Dunér sjunger. Han ligger i stil och teknik nära andra gitarrister som spränger ramarna (från jazz, rock eller country) för en flödande plockighet som trotsar alla försök till domesticerande beskrivningar, som Mary Halvorson, Fred Frith eller Eugene Chadbourne.

I ett par spår sprängs duoformatet som i den magnifika hyllningen Mardi Gras med marschtrummor och – tror jag – stötig basklarinett. Och provokativt disharmonisk sång. I andra sånger går Sophie Dunér in i direkt dialog med jazzens klassiska sångteknik, som i Dizcharmed med en oemotståndlig scatsång som utmanar, rentav dekonstruerar, både tekniken och traditionen i en vild förening av Louis Armstrong, Ella Fitzgerald och Dizzy Gillespie. Gene Pritskers gitarrspel blir till en kritisk tolkning av småbandsswingens gitarrister, medan Sophisticated love och Funeral blues närmast manar fram den vilda, undanträngda sidan i Julie Londons och Barney Kessels sång- och gitarrduetter.

Sophie Dunérs musik är konnotationsrik. Associationerna paraderar inför ens öron, men hon ger allt en djupt omisskännligt personlig prägel. Hur var det nu? ”Dunéresque”? Ja, varför inte.