Isabel Sörling

Dela den här recensionen:

På 60-talet, när anglosaxiska sångpoeter började arrangera sin musik för fler instrument i stället för att sjunga till akustisk gitarr, så uppstod genren ”art song”. Samma benämning – med tillägget ”jazz” – kan användas om Isabel Sörlings solalbum Something came with the sun. Hennes sånger och sång förhåller sig till jazz på ett liknande sätt som Joni Mitchells.
Inte heller med jazzgruppen Farvel brydde hon sig så mycket om genregränser och när hon på den här franskproducerade skivan sjunger till arrangemang av Ibrahim Maalouf, som även spelar trumpet och piano, blir det meningslöst att försöka placera henne i en genre. Isabel Sörling är en tonekvilibrist som skapar stor sångkonst utifrån sina egentligen ganska enkla melodier. Oftast sparsamt ackompanjemang av ovannämnda instrument samt gitarr, bas, violin och cello, vilka bygger en scenografisk stämning för Isabels vokala, både melodiska och rytmiska, uppvisningar. Ibland tillkommer fler kvinnliga extraröster som fyller ut och lyfter upp sången, sjunger med och emot.
Sångpoetiskt, poppigt, nästan gospel, konstmusikaliskt och litet arabiskt men nästan alltid med en jazzigt vokal andhämtning och rytmisering, som om låtarna också kan framföras med traditionell jazzsättning. Så omväxlande att de flesta spår – som Heading up north, It troubles my heart, Mother be kind med flera – glider in och ut ur de olika musikformerna. Och så fint och försiktigt – ja, varligt – att det låter himlavackert. Eller som på omslaget, där Isabel Sörling som ett naturväsen i vit lång klänning svävar mellan gräs och himmel.
Nog måste det bli något stort – också internationellt – av den här svenska kompositören och sångerskan som är så svår att greppa och fånga in att hon redan nu blivit unik.