Amanda Andréas

Dela den här recensionen:

Efter ett par, tre lyssningar går jag och nynnar på låten Mjölk. En jazz-vis-pop-schlager-hit! Eller vilken genre som Amanda Andréas ska placeras i? Hennes låtar smyger framåt, liksom flanerar mellan nämnda musikformer. Men så, ju mer jag lyssnar, samlar sig tonerna till just melodier: fina men spröda.
Med en röst av ung nyfikenhet diktar och sjunger Amanda Andréas om … ja, ämnesområdena kan väl sammanfattas som livet på ont, mer ont och lite gott. Inga muntra texter, trots den ljusa rösten, utan hon verkar ha en förmåga att vända på livets grundstenar för att se vad som kan dölja sig på den mörka undersidan.
Det börjar genast i förstaspåret Var är vi nu? med en undring om vad livet egentligen ska vara till för och fortsätter med När sommaren redan är passé som funderar kring hur ”det kan vara så svårt att leva” när vi har ”mat och tak varje dag”. Allra starkast blir det i nämnda Mjölk om en nazistdemonstration som ”stövlar” förbi kaffe latte-bordet på kaféet. Inte varje dag man hör en jazzlåt om nazism och omgivningens – det betyder dig och mig – flathet inför vad som sker i dag.
Även flera symboliska västkustnära sånger, till exempel titelspåret Som havet, och poetiska kärleksånger i mer moll än dur. Ella Wennerberg både introducerar och fyller ut stämningarna med sin trombon. Ibland spelar jazzsång­poeten Amanda Andréas också följsamma piano­toner ihop med rösten, orden och melodierna. Fler instrument: trummor och bas, omväxlande saxofon, trumpet och elgitarr.
Sommarregn – med sång till enbart eget piano samt smått irriterande gitarr- och stråkljud – avslutar och sammanfattar. Hennes ord och röst balanserar mellan mot­stridiga känslor och stämningar med så vackert och mänskligt resultat att recensenten kan bli kär för mindre.