Sarah-Jane Summers & Juhani Silvola

Dela den här recensionen:

Detta är ett album sprunget ur ett möte mellan Sarah-Jane Summers och Oslo Kammerorkester där Summers arrangerat eget och traditionellt material för orkestern. Detta projekt har nu vuxit till att även omfatta långvarige duo-kompanjonen Juhani Silvola samt en egen dream-team-orkester – Sølvstrøk – bestående av medlemmar ur Oslo Kammerorkester samt ett antal namnkunniga norska spelmän som Olav Luksengård Mjelva, Kevin Henderson, Vegar Vårdal, Selma French Bolstad, Björn Kåre Odde och Erlend Viken. Summers/Silvola står för samtliga arrangemang samt för fem av albumets kompositioner, övriga fem är trad.

Syftet med projektet har enligt pressreleasen varit att skapa ”intrikata arrangemang med fokus på rytmiskt driv och folkmusik, klassisk harmonik och färg av samtida musik”. Jag ställer mig tveksam till både intention och resultat. Kammarorkestrar är ju skapade för konstmusik som, vare sig den är klassisk eller samtida, försöker ta med lyssnaren på en resa över tid, där folkmusiken i stället (liksom populärmusiken) river av låtar i mer eller mindre pang på-energi. 

De tillfällen då kammarorkestern ”river av” låtar på fem sex minuter är det oftast som lättlyssnade parenteser i program för ovan publik. Att som här låta en kammarorkester riva av låtar, hur finurligt arrangerade de än är, utan att hamna i ”lättlyssnat för den oinvigde” är ingen lätt uppgift. Det är ju fel verktyg för fel uppgift. Det är som att själva kammarorkestersoundet vill göra resor – inte låtar. Och att försöka bygga upp den spänning över tid som krävs för en resa som matchar soundet är väldigt svårt om man håller fast vid själva formatet ”låt”. Formatet ”låt” signalerar ju något helt annat. Finurliga arrangemang och långa intron till trots.

Resultatet? Melodierna är fina, arrangemangen snygga, intrikata och fantasifulla, men … för mig låter det som musik till ett brittiskt kostymdrama på Netflix. Vacker musik till vackra kostymer. Där norsk traditionsmusik är kärvhet och udda rytmik blir detta polerat och taktfast. I låten Call & response finns en spännande inledning och avslutning men när ett halvt fotbollslag stråkar sen samsas väluppfostrat i samma låt blir det ändå … en polerad låt. På sista spåret händer samma sak när spännande improviserade partier som smakar lite jazz mynnar ut i polerade stråkar som spelar melodin unisont. De spelar en låt. Det är vackert. Och tråkigt.

Sist i denna beska anmälan: låten Owerset återkommer på albumet i två tappningar, först i en orkesterversion och sedan i en triosättning med Mjelva, Odde och Viken. Det är samma låt i två helt olika ljudvärldar. I mina öron är det ingen tvekan om i vilken värld låten hör hemma.