Axel Sondén & Flyttfåglarna

Dela den här recensionen:

Liksom Axel Sondéns förra skiva är detta sånger att älska eller hata. Eller som jag, både och. Stör mig på tokiga rim och konstiga ordbetoningar. Liksom på förra skivan pendlar texterna mellan när och fjärran. Nu drömmer Sondén österut, framför allt i en sång om Bombay och Sonen av Sargasso. Men emellanåt göteborgskt, mer än Håkan Hellström någonsin kan drömma om, och vardagligt som hos Torsson, en papperskorg är full på Hagakôrkans spårvagnshållplats. Någon i höga klackar ligger i Slottskogen och spyr upp det hon har drömt. Dan Berglund gör sig påmind när Axel sjunger om Fassan och Mossan. Men jag får lite ofrivilligt erkänna att det lite krystade tonårsbanala är en del av Axel Sondéns personlighet och att där finns en mängd kärlek till individer och platser han besjunger. Musikaliskt är det habil folkpop men jag önskar nog att svängarna tagits ut lite mer, även om Flyttfåglarna med gäster imponerar i välgjorda arr och snygga små solon. Som i avslutande Ba tjofs, en svängig låt med tydliga Louisianainfluenser. Och jo, Axel Sondén sjunger om fotboll också. ”Vi får la hoppas att Gais skärper te sej”. Nu vill jag ju inte att Axel Sondén tar ett enda steg från sin egna stil, önskar bara att jag inte störde mig på den.